Saknad...

klockan är över två på natten mot söndag...

sitter vid datorn och klickar runt, slår på webradio.

Har nyss kört hem syster.

Då kommer låten. en låt jag fruktar att höra. en låt som jag alltid älskat förut.

Nu, nu ger den mig bara tårar, ont i hjärtat och en avgrund av saknad.

Saknad av en person som borde finnas kvar här på jorden hos oss, levande.

Som så många andra kvällar i min ensamhet sitter jag, blir ledsen, arg, besviken på att han inte finns kvar.

Varför? Varför finns du inte här?

Jag saknar dig så det gör ont.

Vill prata med dig, höra ditt skratt, se ditt leende och få träffa dig.


De går inte, jag grämer mig att jag kommer glömma. vill inte glömma dig.


Jimmy Lundgren 13/11 1982 - 16/4 2006










:S

Jag blir alltid så ledsen när ja läser detta. Känns så himla konstigt att det verkligen hänt mig?!

Men jag vet att de har det och man får vara glad att man kom undan med vettet i behåll.

Om du orkar läsa, bra. men om du inte orkar läsa, de gör inget.

Detta inlägg skrev jag i min gamla blogg den 2 maj 2007.

Sanningen

Jag är juh som sagt en konstig människa. Men vad många inte vet, är vad som format mig dom senaste åren till att bli den jag är idag. Iofs så har jag alltid varit lite halvmongo men de har de flesta tyckt varit rolit bara, men de är inte många som vet hur jag är egentligen. Så här kommer sanning om mig å även en hel del andra...

När jag var 16 år träffade jag jimmy, han var min först riktiga kärlek. Jag och linda for ner till söråker varje helg, hon som började dra ner mig bara för att hon skulle träffa karln sin å då träffade jag jimmy. Vi hade riktigt roligt jag å jimmy å trivdes med varann hur bra som helst.. iaf så flyttade vi ihop efter ett år, en söt etta på tjärnstigen mitt i söråker.. trivdes skitbra där också förutom en pervers granne å ett äldre par som gnällde på att vi hade stulit deras välkomstskylt.. Efter ett tag så flyttade även en av våra kompisar dit, bodde precis ovanpå oss, de var skitkul! Vi hade ofta kompisar hemma, men ibland då man ville vara ifred så fick man släcka alla lysen å låtsas att man inte var hemma..

Livet rulla på, ja gick i skolan och jobbade på pelles hörna, jimmy jobba å de va väl vanlig vardag.. Så fick vi höra att hans morbrors tjej hade ett hus ute på tynderö som ingen bodde i.. så de sluta med att vi fick hyra de där. Å efter ett tag så köpte jimmy de där till riktigt bra pris.. trivdes även där som fisken i vattnet, fick vara ute å greja på, ingen som stördes då man spela musik osv. ¨

Iaf så rulla livet på där också, jag var väl ingen ängel men man fick kämpa sig fram..

Å så kom den dagen.. Då jag träffade mitt ex för första gången. Han var snygg, men jävligt dryg också å att de gick rykten om han, nja.. de va väl inte de bästa.. men man är juh så jävla dum att man dras till dom där bad boys..
Iaf så jobbade en av min å jimmys kompisar med honom, och en helg då jag var på fest så får ja helt plötsligt ett sms av just han. skitglad, börja smsa å då visar de att han är intresserad.. what to do? mitt å jimmys förhållande va inte dåligt precis, men vi umgicks typ aldrig el gjorde saker gemensamt.. iofs så blir man väl ganska less på varann efter fyra år, å i den där åldern... vi växte nog ifrån varandra och vi var inte ovänner.  .. jag och jimmy bråkade sällan.. mycket sällan.. men hände de så var de riktigt men de gick över lika fort.  Inte så att jag slutade älska jimmy för det gör jag fortf men vissa saker bara blir.

Iaf, så kom jag å jimmy överens om att vi skulle flytta isär, jag hitta en lägenhet på eriksbergsgränd här i stan.. en stoor å skabbig lägenhet, men what to do?
hade visserligen balkong å öppen spis.. =)
jimmy hjälpte mig och flytta, vi var inte ovänner alls..
Och så började jag träffa mitt ex riktigt ofta. Å de var där ja gjorde det största misstaget i hela mitt liv. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för de ja ha låtit mig bli utsatt för. jag kommer aldrig förlåta den idioten heller.
jag börja vara hemma hos han, jag var arbetslös så jag hade inte så möe annat å göra om vi säger så. dessutom var jag juh kär, klart man vill vara med den man gillar.. just de, måste säga att han har två barn också. Från början var de väl ganska okej, han kunde få utbrott ibland å göra slut å allt var de va men han ångrde sig alltid å de gick över. jag började hjälpa han nere i stallet då han höll på med travhästar å de slutade med att jag fick mocka i hans stall VARJE dag, jag fick aldrig sova ut utan skulle vara i hans stall varje morgon, å va ja inte de, då jävlar vart de liv.. så jag gjorde det för att vara han tilllags.. då jag var klar så gick man hem å plocka undan, för var det inte undanplockat när han kom hem så visste man aldrig va som skulle hända..

Han kunde ringa, flera flera ggr om dagen, bara för att kolla om jag var hemma, kolla så att jag inte sov, kolla så jag inte pratade i telefon.. jag fick smygsova å låtsas vara vaken när han ringde. å ville jag prata i telefon så fick ja ringa till kompisarna å be dom ringa upp så han kunde se på nummerpresentatören att dom hade ringt mig. varje dag fick jag höra att jag var ett äckel, att jag var ful, de va ingen annan som skulle vilja ha mig, ja kunde lika gärna dö för ingen skulle sakna mig iaf, jag var värdelös, en nolla osv osv.. allt jag gjorde för han var fel, det fanns inget som kunde göra han glad, vad jag än gjorde.

Varenda dag så grinade jag, ville lämna han men jag kunde inte??? Va e de för fel på en människa som inte kan lämna någon som gör såhär emot en??
Tillslut så började han att slå mig.. kasta skor på mig, bestick, hota med knytnäven i ansiktet.. en gång slog han mig över halsen så jag tappa andan hur länge som helst.. en annan gång hota han mig med kniv i badrummet vilket slutade med att han knivskar mig. men den västa gången, de var då han tog strypgrep om halsen å vägra släppa.. jag vart inte rädd först jag började se stjärnor utan jag var mest förbannad.. men jag hade inte så mycket att sätta emot direkt då han va ruggigt vältränad..
iaf så släppte han mig tillslut, men jag fick inte gå på toa utan att han följde med el röra på mig.. dum som jag var så skulle jag gå ändå och han tog ett nytt strypgrep runt halsen på mig... även den gången höll jag på att svimma..
jag hade nästan alltid blåmärken överallt på kroppen, men han va juh smart nog att inte slå mig riktigt hårt i ansiktet så e skulle synas..

han förolämpade mig även inför sina barn, som jag alltid var tvungen att vara hemma med. jag fick aldrig åka nånstans på dagarna, för då var de juh ingen där som tog hand om barnen när dom kom hem. kompisar ringde ock frågade om ja ville med på ikea å massa roliga saker.. jag var alltid tvungen att fråga mitt ex om jag fick men alltid samma svar, han skrek "men då måste juh jag göra stallet när jag kommer hem å vem ska kolla barnen då när dom kommer hem"
å ja tänkte alltid samma sak, JAG har inte skaffat barn, JAG har inte skaffat hästar.. sa åt han en del ggr att kan han inte ta hand om hästarna å barnen själv så skulle han inte haft dom ens.. å då vart de liv i stugan..
barnen kunde bete sig som svin emot en å han bara pusha på dem att fortsätta..
han kunde bestämma att han skulle ut på krogen å då var jag utnämd barnvakt såklart. så kunde han ringa på fyllan å säga att jag var en hora, att jag kunde dö å dra åt helvete medans jag satt där med hans barn.. de kändes så kul.. inte...

alltid då vi var på fest med hans kompisar så skämde ha ut mig, antingen genom att kalla mig alla fula ord, genom att hålla på med andra tjejer el bara prata skit om mig, om alla fel ja gjort osv osv.. jag vart juh såklart svartsjuk, för även fast han gjorde allt de där så tyckte jag om honom ändå på något konstigt vis..?

om jag satt på fest å bara pratade med någon av hans kompisar så fick jag antingen skäll el stryk när vi kom hem.. för då hade jag smörat för den personen å ville ligga med han.. å fast ja sa att de inte var så, så gjorde han mig illa ändå.. jag var en hora å äcklig å allt han sa.. så de flesta ggr vi hade festat gick jag å lade mig på soffan med kniv.. helt sjukt men va gör man??

han störde sig på hur jag pratade i telefon, hur jag gick, hur jag satt på toa.. ALLT!!
Allt jag gjorde var fel å han var så perfekt..

Jag fick även börja hålla stenkoll på min mobil, då han läste alla sms jag fick å kollade vilka som ringt mig.. å jag som alltid har haft mer killkompisar än tjejkompisar så vart det en jävligt besvärlig situation.. jag gömde telefonen, slog av ljudet.. allt för att han inte skulle se nåt sms någon kompisa skickat om något hemligt för då skulle de bli bråk..

Jag ville inte heller ha sex med han, men juh mindre jag ville desto roligare verkade han tycka de var för han tvingade sig på mig såna ggr..
jag fick aldrig säga nej, sa jag det någon gång så hotade han med att ligga med andra, för de va juh såååå många som ville ha han, så vissa ggr fick man göra det ändå.. fy faan va äcklig man kände sig då...

att ha någon som gör sådär mot en tar på psyket.. som bara den..
jag var så fruktansvärt nere, funderade ofta på självmord.. nästan varje dag.. önskade att HAN kunde dö, för de ville jag verkligen..


så kom den dagen då jag fick vakna med att höra jimmys dödsbesked..
mitt ex kommer inspringande å berättar.. jag fattar först inte??
Å de var verkligen inte av han jag ville höra det heller.. jag tokgrinar i två dagar, mitt ex är skitförbannad för han tycker att jag inte har nåt att grina över.. "de är juh bara ett ex" som jag fortfarande var vän med fast mitt ex inte visste det.. jag brukade ringa till jimmy å surra, å just ett par dagar före hade jag gjort det å sagt jag saknat honom.. jag hade nog bestämt mig då för att lämna mitt ex å bestämde med jimmy att han skulle komma upp å hälsa på hela familjen..
han ville också att jag skulle följa med på festen, vilken han var på den kvällen.. men jag sa nej, jag ville inte träffa alla gamla kompisar.. ja orkade inte..

Å gu va ja ångrar att jag inte följde med.. då hade man kanske förhindrat de på nåt vis.. Nu e de ett år sedan han gick bort.. jo, jag saknar han. de gör vi väl alla som kände han..

jag fick iaf gå på begravningen, men när jag kom hem var han så förbannad för att jag varit borta länge å att jag suttit å smörat för jimmys föräldrar..
jag fick inte heller gå till hans grav utan att mitt ex var med.. men jag vill juh inte ha han med dit så jag fick smyga med det också..

mitt ex sa ofta att ja lika gärna kunnat dött med jimmy i bilen..
jag hade bra självförtroende innan jag träffade mitt ex.
Även nu känner jag att det inte är lika bra som förut, men de börjar ta sig..
jag har väl fortfarande lite psykiska problem inom mig, saker som påminner mig om allt man varit med om el sånt som kan göra mig galen... jag har ännu värre temperament nu än förut.. kan bli arg å sur för minsta lilla.. jag håller på gråten in i det sista för att visa att jag inte är sårbar... jag kan inte prata om hur jag känner el känslor nästan.. jag vill inte ens visa mig sårbar för då vet jag vad som kommer hända.. så jag sätter alltid hårda sidan utåt, det är lika bra..
jag går oftast iväg när de blir bråk mellan mig och någon, något ja ofta gjorde med mitt ex också så jag skulle slippa få något slag..
jag litar inte på någon, svårt för att släppa in nya människor inpå mig..


ja har blivit en svår människa helt enkelt motför vad jag var förut..
jag får vissa dagar då jag känner mig så jävla värdelös, jag orkar inte göra nånting, jag vill bara dra täcket över huvudet..jag känner mig så jävla dålig, som om jag inte har rätt att leva, varför ska jag få göra de som är så ful å äcklig, ingen vill juh ha el se mig ändå?? jag gissar på att det är mitt ex´s ord som spökar i skallen då utan att jag vet om det..

jag kan inte ha stökigt heller, jag måste skynda mig varje dag å städa innan partnerna jag har kommer hem, också en sak som sitter i sen mitt ex.. annars vet man aldrig om denne blir sur el inte.. visserligen ha dom sagt att dom inte blir de men de e svårt att bryta gammal vana..
jag känner hela tiden att jag måste visa mig duktig, jag gör saker bara för att få höra att jag är duktig, va fint osv..

Jo, när jag äntligen lyckats lämna honom, då jag kände att det var dags att gå vidare, när jag märkte att det fanns andra som tyckte jag var fin å så, så började han förfölja mig.. han skicka tusen sms om dagen, han ringde flera ggr, han hotade mig, min familj, mina kompisar.. han ringde mina kompisar osv..
han skulle sprida ut rykten i söråker om vilket luder å hora jag var.. men ja orkade inte bry mig om det.. det enda ja vart förbannad över var att han hotade alla ja kände också, ja mena, dom hade juh inget med de där å göra..
han skyllde mest på linda, att de va hon som fick mig å lämna honom..

en helg då ja var ut på krogen på lördagen, så ringde han å hotade att han skulle komma upp osv osv.. ja trodde inte på han för han va full.. han fortsatte ringa, jag gick hem.. låste dörren å skulle lägga mig.. då han ringer igen.. jag hör att han går i en trappupgång å då känner jag håret resa sig.. sen ringer det på dörren.. det hela slutade med att ja fick ringa polis för att få bort han..

han gjorde även en sån sak en vardag, mitt på dagen.. då kastade han in bilnycklarna bara för att jag skulle öppna dörren men jag kasta upp dom igen i brevinkastet..

jag började tillslut å glömma han, så gott de gick.. han skickade fortf sms å så men ja tog alltid bort dom utan å svara å brydde mig inte.. mitt liv började gå bra, killar börja lägga märke till en när man va ute å så.. de vart roligt att handla kläder som jag inte gjort på två år (!) sminka sig... var ut på krogen nästan varje helg.. kändes som om man var tvungen att ta igen det man missta.. å jag hade så roligt!


Ja där var sanningen.. jag har säkert glömt bort hälften, el förträngt rättare sagt.. men det är iaf ett hum om vad som gjort mig svag och misstänksam...


jag önskar jag inte gett han två år av mitt liv.. det största misstaget jag gjort hittills å jag kommer nog aldrig göra om det.. jag vet jag klarar mig som singel också, så passar det inte mig så skiter jag i det.. tänker inte krypa på knä för en karl till..



love you all


Jag saknar dig jimmy.

over and out



Om

Min profilbild

Korniiii

Helt efterbliven, ständigt trött, dumma funderingar och nakenchock. Thats me!

RSS 2.0